Frågan som ställs i rubriken är något jag har tänkt på många gånger sedan jag påbörjade min livsstilsförändring i april 2014. I april 2014 var jag kraftigt överviktig. Jag skämdes inte över min kropp. Jag mådde inte heller dåligt på grund av min övervikt. Tvärtom hade jag gott självförtroende och tilltro till mig själv. När jag valde att påbörja min livsstilsförändring hade jag dock med viktnedgång som ett mål av två. Målet att bli stark var mitt främsta mål och mitt andra mål handlade alltså om att jag ville bli mindre. Att jag ville bli mindre handlade om att jag kände mig obekväm i min kropp på så sätt att jag kände mig otymplig och inte kunde röra mig så som jag önskade. Jag började alltså gå ner i vikt. Jag har inte gått på någon svältdiet. Jag har inte uteslutit något ur min kost. Jag har däremot ändrat mina val och mina inköp av mat. Jag har så många gånger i livet försökt gå ner i vikt. Viktväktarna, Viktklubb. Mer extrema dieter som flygvärdinnedieten. Att utesluta och sätta upp förbud. Det har aldrig funkat för mig. Vad var skillnaden den här gången? Jo, att jag inte hetsade. Att jag inte fokuserade på att jag ska bli smal. Mitt fokus har varit att jag ska bli stark. Visst har jag ändrat mitt tänk kring kost. Jag åt ju sånt som jag inte mådde bra av innan. Väldigt mycket tomma kalorier i form av godis och snacks, mycket hämtmat och helfabrikat. Jag äter inte så längre, utan jag tänker på maten jag stoppar i mig som bränsle för att orka lyfta astunga vikter och för att må bra inifrån och ut.
Tillbaka till det där med att vara kroppspositiv. Vad betyder det? Jo, att alla kroppar ska få finnas. Att alla kroppar är bra kroppar. Det står jag fortfarande för till 100% trots min viktnedgång och trots mitt brinnande intresse för träning.
Idag hyllas ju vi som gjort så kallade viktresor i många olika forum. Jag ska erkänna att jag har känt mig så himla boostad av alla fina kommentarer jag har fått längs vägen. Och jag är ju så förbaskat stolt över vad jag har åstadkommit. Men egentligen betyder ju inte själva viktnedgången något. Det är min styrkeutveckling som är mest fantastisk. Den och att mitt förhållande till mat inte är så jävla komplicerat. Allt jag kan göra med min kropp idag, som jag inte kunde göra innan gör att jag känner mig starkare inombords. Jag är inte min kropp. Jag har en kropp. En fantastisk kropp. Precis som din. Min har blivit mindre ja. Men framförallt har den blivit så fantastiskt jäkla stark. Den känslan slår vad vågen står på och vad måttbandet säger. Och. Som ett tillägg. Jag har aldrig pratat ner min kropp. Jag tycker att jag var värdefull och bra före den här förändringen. Jag var bra då och jag är bra nu. Precis som vi alla.
Over and out.
Kan en älska sin nya mindre kropp och samtidigt vara kroppspositiv?
Kroppspositivism 5 kommentarerFrågan som ställs i rubriken är något jag har tänkt på många gånger sedan jag påbörjade min livsstilsförändring i april 2014. I april 2014 var jag kraftigt överviktig. Jag skämdes inte över min kropp. Jag mådde inte heller dåligt på grund av min övervikt. Tvärtom hade jag gott självförtroende och tilltro till mig själv. När jag valde att påbörja min livsstilsförändring hade jag dock med viktnedgång som ett mål av två. Målet att bli stark var mitt främsta mål och mitt andra mål handlade alltså om att jag ville bli mindre. Att jag ville bli mindre handlade om att jag kände mig obekväm i min kropp på så sätt att jag kände mig otymplig och inte kunde röra mig så som jag önskade. Jag började alltså gå ner i vikt. Jag har inte gått på någon svältdiet. Jag har inte uteslutit något ur min kost. Jag har däremot ändrat mina val och mina inköp av mat. Jag har så många gånger i livet försökt gå ner i vikt. Viktväktarna, Viktklubb. Mer extrema dieter som flygvärdinnedieten. Att utesluta och sätta upp förbud. Det har aldrig funkat för mig. Vad var skillnaden den här gången? Jo, att jag inte hetsade. Att jag inte fokuserade på att jag ska bli smal. Mitt fokus har varit att jag ska bli stark. Visst har jag ändrat mitt tänk kring kost. Jag åt ju sånt som jag inte mådde bra av innan. Väldigt mycket tomma kalorier i form av godis och snacks, mycket hämtmat och helfabrikat. Jag äter inte så längre, utan jag tänker på maten jag stoppar i mig som bränsle för att orka lyfta astunga vikter och för att må bra inifrån och ut.
Tillbaka till det där med att vara kroppspositiv. Vad betyder det? Jo, att alla kroppar ska få finnas. Att alla kroppar är bra kroppar. Det står jag fortfarande för till 100% trots min viktnedgång och trots mitt brinnande intresse för träning.
Idag hyllas ju vi som gjort så kallade viktresor i många olika forum. Jag ska erkänna att jag har känt mig så himla boostad av alla fina kommentarer jag har fått längs vägen. Och jag är ju så förbaskat stolt över vad jag har åstadkommit. Men egentligen betyder ju inte själva viktnedgången något. Det är min styrkeutveckling som är mest fantastisk. Den och att mitt förhållande till mat inte är så jävla komplicerat. Allt jag kan göra med min kropp idag, som jag inte kunde göra innan gör att jag känner mig starkare inombords. Jag är inte min kropp. Jag har en kropp. En fantastisk kropp. Precis som din. Min har blivit mindre ja. Men framförallt har den blivit så fantastiskt jäkla stark. Den känslan slår vad vågen står på och vad måttbandet säger. Och. Som ett tillägg. Jag har aldrig pratat ner min kropp. Jag tycker att jag var värdefull och bra före den här förändringen. Jag var bra då och jag är bra nu. Precis som vi alla.
Over and out.