Hur går en från ett destruktivt förhållande till mat till balans? Det korta svaret från min sida är att det görs i små steg. Det längre svaret kommer nedan.
 
Det här inlägget kommer att handla om att tänka på kosten som bränsle till att ha ork och energi till livet. För mig har en bieffekt av det tänket gjort att jag gått ner 25 kilo sen jag började träna i april 2014 (mellan januari 2010-april 2014 hann jag både gå ner och upp i vikt igen. Räknat från min högsta vikt har jag tappat totalt 40 kg). Före mitt ändrade tankesätt hade jag ett väldigt stort känslomässigt ätande. Jag unnade mig när jag var glad, när jag var deppig, när jag var krasslig. Det fanns alltid tillfälle till mat och godsaker. Och sen hade jag perioder då jag ville gå ner i vikt och då satte upp en massa regler kring vad jag framförallt inte skulle äta. Hållbart? Inte för mig. Jag mådde inte bra av att ha det så.
 
Under senhösten 2013 kom vändningen då jag efter en lång tids extrem trötthet, orkeslöshet, håravfall, tryck över bröstet, oförklarlig viktuppgång och än fler symptom, gick till vårdcentralen. Där togs en massa prover och det visade sig att jag har hypotyreos, underfunktion i sköldkörteln. En underfunktion gör att ämnesomsättningen sjunker och medför även alla möjliga symptom, exempelvis de jag beskrivit ovan. Jag fick börja med Levaxin, vilket är sköldkörtelhormon, och jag återfick ganska snart energin och därmed orken till att göra en förändring. Jag hade vid den tiden en vän som sporrade mig enormt och inspirerade till förändring. Hon stöttade mig och visade mig vägen till hur jag skulle tänka kring kost och plötsligt började jag i små steg göra förändringar. De förändringarna ledde i sin tur till att jag tog steget till att teckna ett avtal med Sats och komma igång med träningen igen. 
 
Så. I april 2014 satte jag min fot inne på Sats Entré för första gången. Jag som egentligen har en bakgrund som väldigt aktiv hade inte tränat på ett drygt år och kände mig rätt obekväm. När jag tecknade avtalet fick jag även 3 PT-timmar. Det ingick i paketet. Jag hann gå in på gymet vid ett tillfälle. Hade ingen aning om vad jag skulle göra. Det var ju så längesen. Kände mig osäker och inte alls hemma. Bokade alltså in den där PT:n. Jag var tacksam över att timmarna ingick, samtidigt var jag skeptisk. Han såg ju så spännig ut. Det visade sig att han skulle återväcka en total och innerlig träningsglädje inom mig. 
 
Första träffen med honom var jag nervös och kände mig obekväm. Jag, en kraftigt överviktig mamma som bara hade med mig två ord. Styrka och viktnedgång. PT:n ställde frågor om min bakgrund, vanor, mål och sen gick vi ut i gymet. Han fick mig att känna mig bekväm och utifrån vad jag berättade satte han ihop ett träningsupplägg anpassat efter mig och mina förutsättningar. Efter det där passet var jag nog redan fast. 
 
Jag har hela tiden haft en stöttande och peppande omgivning runt mig med flera vänner som själva tränar, har gjort så kallade viktresor, är utbildade inom träning och kost. De har hjälpt mig längs vägen. Jag gjorde inte en förändring där jag gick all in på en gång, utan jag började med träning två gånger i veckan. Det var det jag ansåg mig ha utrymme för. Gällande kosten har jag även där tagit allt stegvis. Idag går det mycket på rutin. Jag vet vad min kropp behöver för att orka träna och bygga muskler. Jag har ju fokuserat på en långsam viktnedgång där målet har varit att behålla och bygga muskelmassa och bli av med fettvikt. Jag vill ju vara stark nämligen.
 
Det riktlinjer jag har haft med mig hela tiden har varit följande:
- äta regelbundet
- ca 2 g protein per kilo kroppsvikt
- begränsat intag av raffinerat socker 
- lagad mat från grunden
- om jag faller ska jag resa mig igen
 
Jag har alltså ätit helt vanlig mat hela tiden och äter fortfarande helt vanlig mat. I perioder har jag vägt maten för att hålla en koll om jag arbetat mot något särskilt mål men oftast tittat jag på tallriken och gör en ungefärlig uppskattning. Det funkar rätt bra när en har lärt om sig. Jag var ju tvungen att lära om mig lite gällande portionsstorlekar. Ofta har ju vi kvinnor en tendens till att stoppa i oss för lite och fuckar upp ämnesomsättningen. Jag var förvånad över hur mycket mat en bör äta. Det där känslomässiga ätandet då? Det har med hjälp av träningen fått ta ett mindre och mindre utrymme i mitt liv. Genom tankesättet kost som bränsle blir det lättare i alla fall för mig. Men sammankopplingen till min träningsglädje är stark. 
 
Jag tänker inte här ge några kostråd. Vill du göra en förändring rekommenderar jag att du kontaktar en PT eller kanske en kostrådgivare så att du får råd utifrån dina behov och förutsättningar.
 
 
 
 
 

Några tankar kring kost och träning

Kost och träning En kommentar
Hur går en från ett destruktivt förhållande till mat till balans? Det korta svaret från min sida är att det görs i små steg. Det längre svaret kommer nedan.
 
Det här inlägget kommer att handla om att tänka på kosten som bränsle till att ha ork och energi till livet. För mig har en bieffekt av det tänket gjort att jag gått ner 25 kilo sen jag började träna i april 2014 (mellan januari 2010-april 2014 hann jag både gå ner och upp i vikt igen. Räknat från min högsta vikt har jag tappat totalt 40 kg). Före mitt ändrade tankesätt hade jag ett väldigt stort känslomässigt ätande. Jag unnade mig när jag var glad, när jag var deppig, när jag var krasslig. Det fanns alltid tillfälle till mat och godsaker. Och sen hade jag perioder då jag ville gå ner i vikt och då satte upp en massa regler kring vad jag framförallt inte skulle äta. Hållbart? Inte för mig. Jag mådde inte bra av att ha det så.
 
Under senhösten 2013 kom vändningen då jag efter en lång tids extrem trötthet, orkeslöshet, håravfall, tryck över bröstet, oförklarlig viktuppgång och än fler symptom, gick till vårdcentralen. Där togs en massa prover och det visade sig att jag har hypotyreos, underfunktion i sköldkörteln. En underfunktion gör att ämnesomsättningen sjunker och medför även alla möjliga symptom, exempelvis de jag beskrivit ovan. Jag fick börja med Levaxin, vilket är sköldkörtelhormon, och jag återfick ganska snart energin och därmed orken till att göra en förändring. Jag hade vid den tiden en vän som sporrade mig enormt och inspirerade till förändring. Hon stöttade mig och visade mig vägen till hur jag skulle tänka kring kost och plötsligt började jag i små steg göra förändringar. De förändringarna ledde i sin tur till att jag tog steget till att teckna ett avtal med Sats och komma igång med träningen igen. 
 
Så. I april 2014 satte jag min fot inne på Sats Entré för första gången. Jag som egentligen har en bakgrund som väldigt aktiv hade inte tränat på ett drygt år och kände mig rätt obekväm. När jag tecknade avtalet fick jag även 3 PT-timmar. Det ingick i paketet. Jag hann gå in på gymet vid ett tillfälle. Hade ingen aning om vad jag skulle göra. Det var ju så längesen. Kände mig osäker och inte alls hemma. Bokade alltså in den där PT:n. Jag var tacksam över att timmarna ingick, samtidigt var jag skeptisk. Han såg ju så spännig ut. Det visade sig att han skulle återväcka en total och innerlig träningsglädje inom mig. 
 
Första träffen med honom var jag nervös och kände mig obekväm. Jag, en kraftigt överviktig mamma som bara hade med mig två ord. Styrka och viktnedgång. PT:n ställde frågor om min bakgrund, vanor, mål och sen gick vi ut i gymet. Han fick mig att känna mig bekväm och utifrån vad jag berättade satte han ihop ett träningsupplägg anpassat efter mig och mina förutsättningar. Efter det där passet var jag nog redan fast. 
 
Jag har hela tiden haft en stöttande och peppande omgivning runt mig med flera vänner som själva tränar, har gjort så kallade viktresor, är utbildade inom träning och kost. De har hjälpt mig längs vägen. Jag gjorde inte en förändring där jag gick all in på en gång, utan jag började med träning två gånger i veckan. Det var det jag ansåg mig ha utrymme för. Gällande kosten har jag även där tagit allt stegvis. Idag går det mycket på rutin. Jag vet vad min kropp behöver för att orka träna och bygga muskler. Jag har ju fokuserat på en långsam viktnedgång där målet har varit att behålla och bygga muskelmassa och bli av med fettvikt. Jag vill ju vara stark nämligen.
 
Det riktlinjer jag har haft med mig hela tiden har varit följande:
- äta regelbundet
- ca 2 g protein per kilo kroppsvikt
- begränsat intag av raffinerat socker 
- lagad mat från grunden
- om jag faller ska jag resa mig igen
 
Jag har alltså ätit helt vanlig mat hela tiden och äter fortfarande helt vanlig mat. I perioder har jag vägt maten för att hålla en koll om jag arbetat mot något särskilt mål men oftast tittat jag på tallriken och gör en ungefärlig uppskattning. Det funkar rätt bra när en har lärt om sig. Jag var ju tvungen att lära om mig lite gällande portionsstorlekar. Ofta har ju vi kvinnor en tendens till att stoppa i oss för lite och fuckar upp ämnesomsättningen. Jag var förvånad över hur mycket mat en bör äta. Det där känslomässiga ätandet då? Det har med hjälp av träningen fått ta ett mindre och mindre utrymme i mitt liv. Genom tankesättet kost som bränsle blir det lättare i alla fall för mig. Men sammankopplingen till min träningsglädje är stark. 
 
Jag tänker inte här ge några kostråd. Vill du göra en förändring rekommenderar jag att du kontaktar en PT eller kanske en kostrådgivare så att du får råd utifrån dina behov och förutsättningar.